Bolivia!

Efter Mendoza tog vi norr över för att komma till Bolivia. Väl över gränsen, som gick förvånansvärt lätt, tog vi oss till en av världens högst belägna stad Potosi som ligger 3 967 m.ö.h.

Potosi ska ha varit en av Sydamerikas rikaste städer på grund av den silvergruva som finns i närheten. Vi kom fram sent på kvällen. Vi var helt utslagna, trötta, kalla och hungriga efter den påfrestande och försenade bussresan. Som tur var sprang vi på ett argentinskt gäng som hjälpte oss att hitta boende. Ibland är det skönt att låta någon annan sköta spanskan. Dock var boendet helt värdelöst. Jag har aldrig sovit i en hårdare säng. Kudden var av betong och det var kallare i rummet än utanför. Det var full påklädnad som gällde när man sov. Rummet var billigt i alla fall!

Det där med höjdsjuka hade folk varnat oss för och det kom verkligen som ett slag i ansiktet! Vi var konstant trötta, lite lätt illamående och hade ont i huvudet. Vi hade även väldigt dåliga magar allesammans.

Själva staden var väldigt vacker och det var massa fina tanter som gick omkring i sina folkdräkter. Anledningen till att vi hade tagit oss till denna stad var för att det tydligen skulle vara intressant att göra en guidad tur i silvergruvan. En australiensare som vi träffat på resan beskrev besöket som ett av hans mest intressanta, men också det värsta. Inte för att det var trångt och klaustrofobiskt utan för att det kändes som om de som jobbade i gruvan, gjorde det under nästan slaviska förhållanden. Vi kände att gruvan var ett måste.

Man grävde inte längre efter silver i gruvan då det i stort sätt var slut. Istället grävde man nu fram olika mineraler. Vi hade också blivit varnade för besöket då det även var lite farligt, men in skulle vi i alla fall.

Efter en bokning och ombyte åkte vi mot gruvan. Gruvan var trång, fuktig, kylig och det luktade instängt. Det var knappt så det fanns luft att andas och man blev trött av varje steg man tog. Om jag någonsin skulle spela in en skräckfilm i en gruva, hade jag valt denna. Så obehaglig! Ibland när man tog sig fram genom gruvan, antingen gående eller krypande på alla fyra fick man höra ett stort dån och känna berget skaka. Då var det någon som precis tänt på dynamit.

Samtidigt var man så fascinerad när man gick omkring där inne. Det var så intressant och sjukt att se dessa människor arbeta här. Ett slitigare jobb i sämre arbetsförhållanden är svåra att hitta. De jobbade ofta 12 timmar om dagen. De fick kravla på alla fyra med stensäckar på ryggen som vägde 45 kg. Eller så fick de dra ut en gammal gruvvagn som vägde 1,5 ton. Inte heller kunde de ta med sig mat ner i gruvan, så de spenderade tolv timmar där nere tuggande på kokablad som skulle stilla hungern. Det som var så intressant var att trots allt detta så var gruvarbetarna ganska glada. Jag vet inte om det var för att vi var där på en fredag och det snart, tydligen, skulle bli fest. Jag fick känslan av att det var fler människor hemma i Sverige klagade på sina kontorsjobb.

Jag fann även mig själv i en av den mest absurda situationer jag antagligen kommer hamna i. Innan vi åkte på turen så skulle man gå och köpa lite presenter till arbetarna. Man skulle köpa kokablad, juice eller 96 % sprit som man skulle dela ut till de man träffade som tack för att man fick komma och kolla. När vi gav en liten flaska sprit till några av arbetarna sa de att vi absolut skulle sätta oss och dricka med dem. Vår guide satte sig ner och de gjorde vi också och plötsligt så finner man sig själv sittande på 4000 meters höjd, 500 meter in i ett berg på en av världens sämsta arbetsplatser shottande 96 procentig sprit. Eller så mycket shottande kanske det inte var för vår del. Vi kanske tog en droppe på tungan och inte mer. Vi tackade först nej till att ta en klunk av deras alkohol men de insisterade verkligen. Såklart sa de att man inte var en man om man inte drack. Som tur var hade de en tradition där man skulle hälla ut en liten del av den shot man fick, till moder natur. Hon blev nog väldigt glad när vi drack för det var väldigt mycket från våra shotglas som hamnade på marken och inte mycket i våra munnar.

Det var en otroligt intressant tur. Men jag tror aldrig att jag varit på en tur som jag varit gladare över att den var över.

För den här gången!
Viktor

20140324-145549.jpg

20140324-145619.jpg

På bilden sitter jag bredvid gruvarbetarnas Gud. De vill säga djävulen. Eftersom gruvarbetarna spenderade mer tid under mark en över så tillbad de hen istället då hen regerade där.

I övrigt var det svårt att få till en bild som visade hur gruvan såg ut

Annonser

Mendoza!

Vi kom till Mendoza vid halv åtta och började gå mot ett hostel. Det hade varit kallt på bussen så vi var ganska frusna. Vi fick gå en ganska lång bit för att komma fram. När vi väl kom dit var det fullt. Vi gick till nästa hostel och där var det också fullt. Vi gick till det tredje, fullt där också. Vi blev skickade till ett hostel som kostade 70 pesos (56 SEK) per natt vilket är väldigt billigt så vi tänkte att det inte var så bra. Hostlet var lika bra som vilket annat som helst förutom på en front. Vilken drömfrukost! Pannkakor, omelett och frukt. Frukosten gjorde hostlet till bland de bästa vi har varit på. Anledningen till att vi hade tagit oss till Mendoza var för att vi tänkte plugga lite spanska. Första lektion spanska gick väl bra. Man förstod mer än vad jag hade räknat med men det var lite jobbigare att svara. Kände mig helt slut i huvudet när vi var klara. I vår klass ingick jag, Max och en tant på 76 års ålder. Hon var trevlig, men det var lite svårare för henne att förstå. Vilket gjorde det lite segt för oss. Men, men… Något annat väldigt kul vi gjorde i Mendoza var att kolla på fotboll! Det var den andra fotbollsmatchen jag någonsin varit på. Det var ganska stor skillnad på matchen hemma i Sverige och denna. Vi stod mitt i klacken och det var ordentligt liv. Väldigt kul och många svordomar (inte från oss). Sist men inte minst är Mendoza vindistriktet i Argentina och en vintur är ett måste! Detta gjorde vi på tandemcykel vilket var väldigt kul men kanske inte så lätt alltid. Vi har helt klart hittat ett favoritdruva under vår tid i Mendoza och den är Malbec. Detta var allt från Mendoza! Tills vidare! Viktor! Bild Bild

Citat

Datorproblem!…

Datorproblem!

Vår dator har gått sönder (Max råkade sätta sig på den). Därav den dåliga uppdateringen. Nu tänkte vi få igång bloggandet igen. Dock kommer de vara lite annorlunda då det är skrivet från en telefon istället. Antagligen inte lika utförligt skrivet och lika många bilder, men så ni kan följa med på vår resa ändå. 

Uruguay

På färjeläget till Uruguay delade vår lilla grupp på sig. Jag och Max skulle vidare mot Uruguay för att resa några månader till, medan Hanna och Paula skulle ta sig mot Santiago för att åka hem till Sverige. Det var ett väldigt sorgset farväl på båtterminalen. Ibland är det skönt att ha en tid att passa så man verkligen måste gå, då jag gärna hade suttit kvar där länge med Paula i mitt knä. Hejdå älskling!

Uruguay skulle vara vår semester i semestern. Nu slutade vår resa med Hanna och Paula, och vårt egna äventyr började. Men först en liten paus. Vi ville hitta en plats där vi kunde ta det lite lugnt i några dagar och ladda upp. Uruguay skulle vara ett väldigt fint litet land med långa vackra stränder, så vi tänkte att här skulle vi nog hitta något som passade.

Färjan skulle ta oss till den fornkoloniala staden Colonia del Sacramento. Det skulle vara en väldigt vacker liten stad. I vår guidebok stod det att det var ett av 15 måsten i Sydamerika. Bland att besöka de mäktiga Amazonas till att se de stora vattenfallen i Iguazu skulle man även åka hit. När vi hade vandrat runt i den lilla staden förstod vi dock inte riktigt varför denna plats hamnade på listan. Visst var den vacker, mysig och idyllisk. Men var den topp 15? Guideboken hade gett oss ganska höga förväntningar och vi undrade verkligen om det här var bland det bästa som Sydamerika hade att erbjuda.

Två dagar senare tog vi oss mot Uruguays huvudstad, Montevideo. Detta var också en vacker stad, större men inte lika mysig. Längst kusten gick det en kilometerlång strand och bredvid denna strand en vacker strandpromenad. Så vi hyrde varsin cykel och cyklade lite väl långt längst kusten då vi båda kom hem med en ordentlig värk i rumpan efter sadlarna. Vackert var det dock. Det var ordentligt asfalterat hela vägen så trots de alldeles för små cyklarna tog vi oss lätt fram. Det känns verkligen som en otrolig frihet att cykla och den här turen var riktigt härlig. Även här stannade vi i två dagar.

Sedan begav vi oss till en liten strandstad som heter Piriapolis. Stranden var en fortsättning på den cykeltur vi tagit dagen innan. Uruguays stränder sträcker sig hela vägen upp till Brasilien och sedan vidare. Här blev det en heldag på stranden. Vid stranddagens slut hände det konstigaste på länge. Eller konstigaste kanske är fel ord. Det mest förvånande kanske passar bättre. Solen hade stekt på rikligt denna dag. Max klarade av solen men jag gick mycket och gömde mig i skuggan, likt ett troll som är rädd för att förvandlas till sten. När dagen började gå mot sitt slut och solen gick ner över horisonten började alla på stranden applådera. Inte lite utan lika mycket som vid ett teateravslut. Det var nästan så jag såg människor ställa sig upp för att tacka solen för denna föreställning. Jag tycktes till och med höra en busvissling. Detta hade i alla fall inte vi varit med om tidigare.

När vi var i denna stad kändes vi mer exotiska än vad vi någonsin gjort tidigare på resan. Detta var inget vanligt stopp för turister utifrån landet. Utan hit flydde mest människor från Montevideo som ville skippa storstaden för några dagar. Människor kom ofta och frågade var vi kom ifrån eller vilket språk vi pratade. De kom fram och frågade om det var okej att ta kort på oss. Snart ligger vi säkert ute på någon urugeyans Facebook. Detta var självklart roligt, men något av det som kändes lite obekvämt var att människor viskade omkring oss. En kväll när vi lagat mat och satt i den allmänna matsalen på vårt hostel märkte vi att folk viskade. Vi undrade förstås varför. Vad viskade de om? Vi kollade omkring oss och alla viskade verkligen. Förutom att viska gav de oss blickar. De viskade verkligen om oss. Detta var obekvämt.

Efter en dag på stranden var i alla fall jag sugen på någon nytt och vi åkte vidare till Uruguays största turiststad Punta Del Este. Hotellen sträcker sig i skyarna och det byggs nya överallt. De vackraste stränderna i hela Uruguay ska ligga här och det är här som floden Rio de la Plata och Atlanten möts. En otrolig turiststad var det. Den årliga befolkningen ligger på dryga sjutusen människor medan populationen under sommarmånaderna (alltså nu) ökar till över 150 tusen människor. För 20 år sedan var detta en liten fiskestad så turismen hade verkligen exploderat. Vi träffade en man som hade bott här länge. Han sade att staden hade blivit ett Miami. Det var vackert! Men det var inte vår stad. Både jag och Max längtade tillbaka till Colonia. Vi började förstå varför denna lilla stad var en storfavorit hos Lonley Planet’s författare, för det blev den även för oss. Alla dessa mysiga gator med dessa gamla hus. Det lilla, det lugna och det mysiga. Där allting fanns inom ett stenkasts avstånd och där vi trivdes ordentligt. Vi bestämde oss för att vårt rundresande i Uruguay var slut. Alla platser vi besökt har varit roliga, intressanta och vackra. Men vi ville tillbaka till Colonia för att avsluta vår vistelse i landet där. Det var där vi trivdes bäst och det var där vi ville vila upp oss. Nästkommande dag tog vi oss tillbaka till denna lilla stad.  Här vilade vi upp oss ett litet tag för att sedan fortsätta vårt äventyr.

Viktor

Bild

Bild

Bild

Rosario

Innan Hanna och Paula åkte hem kände de båda att det var något mer de ville se av Argentina. Jag hade hört lite om staden Rosario då det är Che Guevaras födelseort. Vi kollade upp staden i vår guidebok. Förutom att det var Ches födelsestad stod det även om stränder och goda drinkar så vi bestämde oss för att åka dit.

När vi letade runt på nätet för att hitta hostel fann vi ingenting. Av någon anledning var alla sängar på vartenda hostel bokade. Vi hittade ingenting och vi fattade inte varför. Efter lite research (tack google) förstod vi anledningen. Denna helg startade Dakarrallyt från staden.

För den som inte känner till rallyt, är Dakarrallyt ett stort ökenrally som tidigare utgick från Paris till Dakar i Afrika. På grund av oroligheter i Afrika har det bestämts att rallyt ska köras någon annanstans. Det finns en öken som sträcker sig mellan Argentina, Chile och Bolivia som liknar den tidigare och rallyt utgår nu härifrån.

Det måste vi se tänkte vi. Mest för att göra min pappa avundsjuk men även för att det säkert var roligt. Tre timmar tog det för oss att hitta ett hostel till ett rimligt pris.

Staden i sig var inte så speciellt. (Eller vem är jag att döma en hel stad på tre dagars erfarenhet?) Mitt intryck var dock att hela staden kändes som Buenos Aires i miniatyr och därför inte så särskild. Det bästa med staden var dock alla glassbarer. Man kunde få en halvliters lyxglass för knappt 20 kronor, vilket gjorde att det kanske blev lite mycket glass dessa tre dagar.

På lördagen, det vill säga andra dagen vi var där, gick rallyt av stapeln. Det var allmän folkfest i staden, människor och bilar överallt. Än så länge stod dock bilarna instängda bakom galler, likt ett zoo. Människor kollade och tog kort. Jag måste personligen säga att det var en liten besvikelse att man endast fick betrakta bilarna på avstånd. Som son till en bilnörd ville jag komma närmare bilarna och kolla under både motorhuv som skrov. Jag tror dock att jag var den enda i gruppen som kände så, då intresset för motorer är i stort sätt obefintligt bland mina medresenärer.

Klockan tre skulle fordonen släppas fria och köra längst en paradgata. De började med motorcyklarna och skulle sedan stegvis gå vidare till den tyngsta klassen som i detta fall var lätta lastbilar. Vi hade hittat en bra plats och såg den första motorcykeln köra förbi. I tre timmar stod vi och kollade på motorcykel efter motorcykel i väntan på att något mer skulle hända.  Inget hände och vi var helt uttråkade. Vi förstod inte varför det tog sådan lång tid tills nästa klass skulle komma. Vi började röra på oss och kom närmare huvudplatsen för arrangemang. Vi märkte där att de intervjuade varje förare och gjorde allt i deras makt för att dra ut på tiden. Till och med min bilnörd till far hade blivit uttråkad. Vi gick och köpte glass istället. Någon timme senare gick vi tillbaka och de hade, faktiskt, kommit upp en klass och det var de lättaste bilarna som nu visade upp sig. Vi stod och kollade en stund men började sedan ta en promenad för att kolla av hela området. Vi kom fram dit där alla fordon som än inte hade åkt stod parkerade. När vi insåg hur många bilar samt lastbilar det var kvar bestämde vi oss för att Dakarrallyt var över för vår del. Nu kan vi ändå säga att vi sett det.

Även om Dakarrallyt var lite väl långdraget, var Ches födelseplats en större besvikelse. Det fanns knappt ett minnesmärke på platsen. Vi hade ändå räknat med något mer. Kanske ett museum, ett litet monument eller något mer som visade att det var här han föddes. Men inte! Det enda som fanns var en liten skyllt som vi nästan missade. Det är inte så att jag tycker att Che är en hjälte som borde hyllas. Däremot tycker jag att han var en intressant man och det finns ännu mer intressanta händelser kring honom som har påverkat historian. Så något mer hade man ju kunnat göra.

Nästa dag var det sol och bad som gällde. Stranden var fin men drinkarna var inte så goda. Tyvärr! Vattnet var alldeles brunt och nästan fesljummet. Det kändes lite obehagligt först, men blev sedan väldigt skönt. Det är en flod som mynnar ut i havet här, därav färgen. Tjejerna jobbade på den sista brännan innan de skulle hem, medan jag och Max gömde oss mestadels i skuggan. Det var en trevlig dag på stranden.

Nu hade vi klarat av Rosario och det var dags att ta sig vidare.

Viktor

Bild

På väg mot bilzoo

Bild

De sällsynta bilarna

Bild

De sällsynta bilarna (stackars instängda fordon)

Bild

Bilparad

Bild

Argentinas flaggmonument

Bild

Max och Argentinas flaggmonument

Bild

Che Guevaras födelseplats

Bild

Stranden med det bruna vattnet

Buenos Aires

Vi har nu spenderat två veckor i Argentinas huvudstad, Buenos Aires. Efter en cappuccino grande och två carmel frapuccino venti hade jag tänkt försöka mig på en sammanfattning.

Buenos Aires är på många sätt lik flera städer jag tidigare sett, men ändå helt unik. Flera av de äldre byggnaderna i centrala BA ser ut att vara uppgrävda och skeppade över från såväl första arrondissemanget, som montmarte eller latin kvarteren i Paris. Vi fick senare reda på att man under BA:s unga år var kraftigt inspirerade av den franska huvudstaden när man började forma sin egen stad, och kallade sig själva för ”Paris of the south”. Franska influenser är dock långt från de enda. Lite London stöter man på här och där. Några av skyskraporna ser ut att vara direkt plockade från Manhattans skyline, även om i mindre skala. En av dem skall till och med föreställa ett välriktat långfinger mot ett av de parisiska palatsen. Kul historia, men lång. Trafikljusen och skyltarna skulle lika gärna kunna dirigera trafiken på Broadway eller Fifth Avenu. Det finns ett kvarter som heter SoHo och ett som heter Hollywood. På andra sidan floden har man helt plötsligt hamnat i Miami. Så förvirrande. Allt detta tillsammans med den argentinska befolkningen, fantastiskt stora marknader, mañana mañana sinnesstämningen, machokulturen, skyhöga platåskor, en sjuk nattpuls, 40 gradig värme och en stor dos tango. Är BA en stad olik alla andra. 

Det allra första som hände när vi kom upp från metron med ryggsäck på både rygg och mage var att vi fick något klet på oss som antingen luktade fiskrens eller avlopp. Har inte riktigt kommit överrens än. Vi trodde i alla fall att det droppat från balkongen ovanifrån. En kille var snabbt framme och erbjöd oss papper. Men gud vad snällt tänkte jag. Vad trevliga de verkar vara här i BA. Han kunde till och med torka av väskan åt mig om jag tog av mig den och gav den till honom. Hade dock toapapper i översta facket i väskan på magen. Så jag tackade för vänligheten men jag har alltid med mig eget toapapper. In case of. När jag sedan förstod att detta var ett rånförsök blev jag genast exalterad över att kunna bocka av det på listan med saker jag varit med om. Nej mamma, ingen kom till skada. Nej jag lovar, inget hände.

 

Buenos Aires By Night

När vi kom hit så var det värmebölja. Inte en grad under 40 bjöds det på. Inte AC på rummet heller för den delen. Enda tillflykten var en kall dusch, och sådana blev det många. Värmen till trots bestämde vi oss för att prova på BA:s nattliv som vi hört så mycket om. Att vara på fel gata på natten i BA hade vi hört skulle vara dumt och turligt nog låg det en klubb mitt emot vårt hostel. Käckt. Tack vare två blonda tjejer i sällskapet lyckades vi gå före en väldans lång kö och stegade, lite smått skamsna, förbi argt blängande argentinare. Av någon anledning verkade vi vara de enda utlänningarna där, vilket var smidigt. För jag var nämligen ett huvud och Viktor ett och ett halvt längre än alla andra. Så vi kunde stå och prata med varandra över resten. Görkäckt. Jag har aldrig vart på fest i en bastu, men jag tror det är ungefär såhär det skulle kännas. Det är inte ofta jeansshortsen går att vrida ur och t-shirten luktar som hockeyunderstället efter en utekväll. Kall dusch.

För att fortsätta på ämnet nätter i BA, skulle jag faktiskt vilja påstå att de är något utöver det vanliga och bör upplevas väl där. Staden kryllar av barer, klubbar och restauranger för alla smaker och det är människor överallt. Jämt. Vardag som helgdag. Att gå ut och äta innan tio. Det gör man inte. Man skulle aldrig få för sig att gå ”utut” innan midnatt. Vår senaste middag blev vi serverade klockan två på morgonen. Inget konstigt alls. När vi lämnade en klubb någonstans i SoHo på nyårsdagens morgon för att vara hemma lagom till frukost stannade argentinarna glatt dansande kvar. Det bästa var dock att hinna till frukosten innan all vattenmelonen tagit slut.

Stadens mest florerande barområde låg i Palermo SoHo. På dagen ett stort torg med marknad- på natten en enda stor fest på gatan. Med uteserveringar 360 grader runt om. Här träffade vi många pratglada och vissa mindre pratglada argentinare. Utan nämnvärda spanskakunskaper blev det en del kroppsspråk och två delar google translate. Vilket i sin tur ledde till fantastisk meningsbyggnad och mer än ett missförstånd. Men trevligt var det. Vi lyckades också få lite insideinformation om en speakeasy bar.

För er som inte är bekanta med uttrycket speakeasy kom det till under 20 och 30-talet i USA då man hade alkoholförbud. Förbudet till trots öppnades barer, utan alkoholtillstånd, i någon källare någonstans. Dessa skulle man helst inte tala högt om eftersom de inte var särskilt lagliga, därav speakeasy. Kan tänka mig att det var som att säga ”ni vet vem” eller ”den som inte får nämnas vid namn” istället för ”Voldemort”. Typ. Den här baren var utsedd till en av de fem bästa i Sydamerika och var förklädd till en blomster- och vinaffär. Med byggnadsställning utanför till och med. För att klura till det lite extra. Ingången var genom kylen. Eller frysen. Jag vet inte, det var en trappa bakom. Helt klart en lönndörr i klass med de bättre på Hogwarts. Drinkarna på den här baren, var jättefina, prisbelönta, dyra och fantastiskt äckliga. Min innehöll havsvatten. Teorin att ”jag gillar ju mörk choklad med havssalt så jag borde nog tycka om den här” höll inte. Inte alls.

 

Det är även på natten alla tangodansare kryper fram. Ja, eller de kanske skrittar fram. Vad vet jag? Ska man dansa tango går man till en milonga. Så vi letade upp en milonga som först hade en tangolektion innan den förvandlades till en pulserande tangoklubb. I jeans och converse stack vi ut. Har aldrig insett hur bra grepp det är i de där skorna förrän man skall göra piruetter och andra akrobatikkonster. Samtidigt som man ska vara avslappnad, passionerad, sensuell och i takt. Helst. Vi fick i alla fall lärt oss några steg, men lektionen handlade mest om hur man skulle känna musiken inom sig. Att man hade en fysisk och en psykisk varelse som skulle dansa i harmoni. Det var inte yoga det här va? Nej, där var stegen i tre fjärdedelstakt igen. När lektionen var slut fylldes milongan till bredden med såväl proffs som amatörer. Vi var de största amatörerna av alla men hade kul ändå.

 

Mat, shopping och marknader i Buenos Aires

Det finns några saker man måste äta och dricka i Argentina och Buenos Aires. Viktigast av dem alla är kött. Argentina är känt för sina saftiga biffar och stora grillfester. Parilla, alltså grillat, är ett måste. Till detta skall man dricka ett gott vino tinto. Helst Malbec, helst från Mendoza. Till förrätt eller som gatumat ska man gärna ta en empanada. Inget att hänga i granen egentligen. En pirog typ. Men hör det till så. Efterätten eller till-kaffet-kakan däremot, alphajores. Skulle jag gärna hänga upp där bland pepparkakor och polkagrisar. En dulce de leche fylld kaka som kommer i flera olika smaker och färgglada förpackningar. Finns att köpa överallt men framförallt på cafékedjan Havanna som är lika vanlig i BA som espresso house i Göteborg eller Starbucks på Manhattan. Dulce de leche självt, alltså kondenserad mjölk, är också ett måste. Används som nutella på croissanten eller frukostmackan. Något mer som man ser överallt är argentinare som dricker mate, då menar jag alla. Mate är ett bladte som blandas direkt i koppen och sedan dricks med stålsugrör med en sil längst ner. Smakar som ett örtte. Lite beskare. Lite bladigare. En hit. Om det inte redan var uppenbart kan man i alla fall på så vis se skillnad på turisten och argentinaren; dricker han mate är han argentinare.

Även om det argentinska modet kan tyckas ligga fler än en säsong efter Europa så erbjuder BA en hel del shopping. Allt från billiga fynd på någon av stadens alla marknader till Louis Vuitton och Mikael Kors i de lyxiga shoppingmallen. Vi har lyckats pricka av marknader både i Palermo och San Telmo såväl som i la Boca och Recoleta men insåg rätt snabbt att mallen inte var i vår prisklass. Fint innertak var det dock. Annars finns det alldeles för många nike-affärer om ni frågar mig och Viktor. Kunde vart både fler och större skulle Paula och Hanna antagligen svara.

En av stadens mest livliga gator, Florida, är inte bara känd för sin shopping utan även för att man inte kan gå en meter utan att någon ropar ”cambio exchange” efter en. Det är alltså helt proppfullt av svartväxlare. I Argentina har man argentinska pesos, AR$. För ungefär tio år sedan var 1 AR$ lika mycket värd som 1 US$. Idag får du ca 6,50 AR$ för 1 US$ i en ATM eller bank. Inflation stiger fortfarande i rasande fart. Kronan gick faktiskt om peson i värde under vår tid i Argentina. Från att först ha betalt 102 SEK för 100 AR$ betalade vi 98 SEK i slutet. Det går väldigt fort. Därför är dollar väldigt åtråvärda i Argentina eftersom de är en så mycket stabilare valuta. Därför, ifall du har dollar och växlar med någon på gatan får du drygt 9 AR$ per US$. Det är svart, men alla vet om det och du får så mycket mer. Just därför väljer många att växla med någon som ivrigt skriker ”cambio” efter dig på Florida. Så om du ska till Argentina; ta med dig dollar.

Until we meet again

Max

 

Image

Glad stolle vid världens fräckaste skrotbutik

 

Image

 

Tango på gatan

 

 

 

Image

 

Tango i milonga

 

Image

Buenos Aires Free Tour

 

 

 

En väldigt sen julhälsning

Årets jul var otroligt mysig! Trots att den firades på andra sidan jorden. Istället för regn och snö var det varmt och solsken. Istället för ett stort smörgåsbord blev det grillat och inte blev det någon Kalle Anka heller (men det var inget vi saknade, konstig svensk tradition det där med kalle).

När vi hoppade av bussen i Villa la Angostura möttes vi av Tilda och hennes äldsta son Luca på sju år. Tilda är alltså min (Viktor) syssling på pappas sida. Det blev en snabb presentation med leende och en kram. Sedan gick vi mot deras röda Land Rover Defender som skulle ta oss sista vägen hem till Tilda. Förutom Luca hade Tilda även med sig sin yngsta son Anton på ett och ett halvt år i bilen. Det var så otroligt söta båda barnen där i sitt genomblonda hår, trots att deras pappa är argentinsk.

Tilda med familj bodde i ett sött och idylliskt litet hus. Lika sött som hela området. Jag fick en känsla av att vara i fjällen när man kollade omkring. Det var en massa fina stugor med träfasad och alla skyltar som fanns var i trä. Tilda berättade att kommunen har bestämt att man endast får sätta upp skyltar till affärer med mera i trä. Vilket skapade en väldigt mysig känsla.

Staden är omringad av vulkaner och för två år sedan hade en vulkanen Puyehue, som ligger i närheten, ett rejält utbrott. Detta är något man märker på all vulkandamm som finns lite över allt. Det är inte svart aska, utan vitt/grått damm som virvlar upp när man går eller kör bil. Dessutom hade det inte regnat på över fem veckor, vilket bidrog lite till den torra och lite sotiga miljön. Om man jämförde med med all vulkandamm som var precis efter utbrottet, var detta tydligen ingenting. Tilda med familj flydde landet för att askan var så outhärdlig.

Vi stannade inte länge i huset när vi kom dit utan åkte snabbt vidare till stranden där vi badade och paddlade kajak. Senare var det hemfärd, god middag och dags att sova.

 

När man går runt i 25 graders värme känns det väldigt konstigt att en skäggig man med varma kläder och flygande renar skulle hälsa på. Man har inte alls den känslan och det kändes lite som argentinarna hade fattat detta. Argentinsk jul firas på följande sätt: Barbeque vid midnatt. Det är typ allt. Lite julklappar blir det nog oftast också och vi hade en tomte, men han, eller snarare hon hade linne och kjol på sig. En väldigt bra tomte tycker jag.

 

När vi vaknade på julaftons morgon tog vi först en tur till stranden. Sedan möttes vi av Tildas mellanbarn, Thomas och hennes man, Sebastian. De båda hade varit på semester i Uruguay i några veckor och kom nu hem.

Vi var inte de enda svenskarna som skulle hälsa på utan även Tildas mor och far skulle komma dit över jul. Förutom att hälsa på hade de också bestämt sig för att köpa hus där. Det var nämligen så att Tildas föräldrar, Monica och Pelle, precis hade köpt en sommarstuga, eller vad man ska kalla det i Villa. Ett ställe där de kunde spendera lite tid med barnbarnen och besöka när Sverige var för kallt. Det roliga var att de själva inte hade varit i huset. Utan huset var helt köpt enligt Tildas omdöme några dagar innan vi kom dit. Huset var helt omöblerat och när vi fick reda på att Monica och Pelles buss var försenad så bestämde vi oss för att åka dit och montera upp sängar så de i alla fall kunde sova när de kom fram. Vi visste inte hur mycket de var försenade, det vet man nästan aldrig här i Argentina, så det var bäst att få upp sängarna innan julfirandet.

Mitt i all montering kom de nya husägarna in för dörren och vi hälsade dem välkomna. Det var lite annorlunda att vara den som välkomnar husägarna till sitt nyköpta hus. Men såklart bara roligt. Lite ihopsättning senare och vi hade fått upp alla sängar. En dubbelsäng till Monica och Pelle, samt en våningssäng och en vanlig säng, till eventuella gäster, som vi fick till natten, äran att inviga.

Vi gick tillbaka ner till Tildas hus där det var dags att starta grillen. Det började bli riktigt mysig stämning. På något sätt kom den där julkänslan. Barnen och Max lekte i ett hörn i vardagsrummet. Sebastian satt och höll koll på köttet som låg på grillen. Tilda och Monica stod och förberedde det sista tilltuggen och vi andra satt vid elden och pratade. Riktigt mysigt! Förutom allt svenskt besök, gästades julafton också av Sebastians pappa så vi var totalt tolv personer som firade jul tillsammans.

Sedan var det dags! Tomten kom och nu var det julklappsutdelning. Det är fantastiskt att se lyckan i en sjuårings ögon när han får en ny cykel. Lyckan vi såg i Lucas ögon när han hade tappat hela hakan efter han förstod vad han skulle få av mormor och morfar. Magiskt! Presenter delades ut och nu var det dags för barnen att gå och lägga sig. Sedan var det dags att äta! Åh så gott det var! Något som jag tycker har varit lite jobbigt under månaden jag varit ute och rest är att man blir aldrig riktigt mätt. Jag är storätare och när man är hemma och lagar mat, vet man hur mycket man orkar äta och jag gör ordentliga portioner så man blir mätt. Här däremot så blir det ofta att man köper mat ute och de portioner man får är aldrig tillräckligt stora för att mätta min mage. Men inte nu, nu kunde jag äta så mycket jag orkade och lite till. Jag blev så mätt! Och det var så gott! Mums!

 

Detta var julen för oss. Vi spenderade sedan två dagar till hos Tilda då vi vandrade upp för världens dammigaste berg och gick runt i den mysiga staden. Vi tackar Tilda med familj så otroligt mycket för att vi fick hälsa på! Vi har haft det jättebra och det har varit otroligt roligt. Hoppas verkligen ni har tyckt det har varit kul att ha oss på besök. Jag hoppas verkligen våra vägar möts igen.

Viktor

 

Image

 

Världens sötaste unge (Anton alltså, inte jag)

 

Image

 

Vackert!

 

Image

Världens lyckligaste sjuåring!

 

Image

Julmiddag!

 

Image

Vandring i vulkandamm

 

Image

Sebastian med vacker utsikt!

 

Image

Hoppande stollar på toppen!

Argentinska Tullen

Vi har haft lite problem med att få igång vår dator. I vissa uttag vägrar datorn bli laddad och därför har vi inte kunnat skriva. Det var denna ursäkt jag tänkte dra för att förklara att vi uppdaterat så dåligt och vi hoppas det blir bättre i framtiden.

Till jul tog vi oss över till den Argentina sidan. En bussresa från Osorno till Villa la Angostura. Bussen skulle köra genom Anderna och endast ta dryga fyra timmar, om (om!!) inget hände i tullen. Den argentinska tullen hade vi hört mycket om. Vad som helst skulle kunna hända, vi hade hört att det till och med var bra om vi mutade tullen vid problem.

 

Vi hoppade på bussen och hoppades på att det hela skulle gå så bra som möjligt. Det gick förvånansvärt fort för oss att komma till den chilenska tullen. Detta hade vi inte räknat med utan vi fick snabbt trycka i oss den frukt vi hade inhandlat som färdkost dagen innan. Man får inte ta med någon föda över gränsen och det hade vi räknat med, men inte att vi skulle komma till gränsen så fort. Lite kladdiga och med maten i halsen fick vi hoppa ut ur bussen få lite stämplar i passen och sedan var vi tillbaka ombord. Där gick det problemfritt.

 

En knapp halvtimme senare och det var dags igen. Nu vid den argentinska sidan. Alla fick hoppa av, visa sina pass och tullen började kolla igenom väskorna. Framför oss i passkön stod en man som jag hört pratat både spanska, engelska och tyska. Jag fick känslan av att han hade åkt över gränsen innan. Jag petade honom på axeln och frågade om han hade åkt här innan. Det hade han. Han berättade att han besökt en vän i Chile och han hade åkt denna passage flera gånger. ’’Hur lång tid brukar det här ta’’, frågade jag. Han ryckte på sina axlar och sa, ’’tio minuter, tio timmar, man vet aldrig’’. Dagen innan julafton och vi kanske skulle vara fast här i tio timmar. Vilken dröm! Sedan sa mannen ’’Vi har dock tur, det är inga hundar här. Det tar alltid lång tid när hundarna ska kolla väskorna.’’ Det var ju skönt i alla fall. Med nya stämplar fick vi hoppa på bussen igen och vi trodde att vi skulle klara det här utan problem. Glädje började sprida sig i kroppen. Då kommer en tullare upp i bussen och ropar något på spanska. Farbron som jag talat med tidigare, sitter i stolsraden framför mig, vänder sig om och säger ’’det här är sådant som tar tid’’ sa han. Tydligen hade en av passagerarna inte varit hos tullen. Vi var 27 på bussen, menbara 26 hade gott igenom passkontrollen.  Jaha tänkte vi allihop. Här kommer vi nog sitta ett tag… Men så reser sig en äldre dam upp och går fram till tullaren. Pratar lite med honom, följer med honom ut ur bussen, lite senare kommer hon tillbaka, motorn startar och vi åker iväg. Helt otroligt! Knappt några problem! Vi spenderade nog bara dryga 20 minuter i tullen, helt otroligt.

 

På den argentinska sidan i den lilla staden i Villa la Angostura väntade min släkting, Tilda, och mötte upp oss. Vi skulle fira jul hos henne.

Nu ska fler inlägg komma upp så fort som möjligt!

 Viktor

Chiloé

Vi hade hört mycket om den vackra ön Chiloe, men som Göteborgare måste jag säga att det var en liten besvikelse.

Efter vår vandring i Torres del Paine flög vi tillbaka upp till Puerto Montt . Där hyrde vi bil för att kunna ta oss till, samt åka omkring på en ö kallad Chiloé i Chiles södra ’’skärgård’’. Att köra bil i ett annat land är alltid intressant och det tar lite tid innan man kommer in i körkulturen. Det gick dock bra för oss, förvånansvärt bra, inga stora incidenter. Chilenare har en speciell företeelse för sig när det kommer till bilkörning. Så länge man sätter på varningsblinkers är det okej att parkera var som helst. Vilket ibland skapar stora problem för oss som är i bilen bakom. Helt plötsligt får man tvärnita och byta fil i på en ganska trafikerad väg, för personen framför bestämde sig för att ’’här ska jag stå’’.

Vi körde en bit för att kunna ta oss till ön. Efter ett litet tag kom vi till havet och där stod en färja och väntade artigt. Det var en väldigt liten färja, ungefär hälften så stor som Hönöfärjan och inte alls lika gul. Den här var grön och rostig. Som sista bil på åkte färjan direkt efter vi kommit ombord.

Vi körde av färjan och var nu på denna vackra ö. Visst var det vackert, men det var inte i närheten av Göteborgs skärgårds skönhet. Det var lite klippigt, vackert hav med mera, men det stora plusset som Chiloé hade och Göteborg saknar är pingviner. En av dagarna på Chiloé åkte vi på en ”klassisk” pingvintur. Det innebar en dryg halvtimmes båttur där man såg pingviner längst vägen. Vi hade turen att få vår helt egna båt och guide. Guiden var väldigt karismatisk och gestikulerade hejvilt när han berättade om pingvinerna. Dock bara på spanska, så jag och Max fattade ingenting. Som tur var hade vi vår egna lilla spansktalande tolk, Paula, som kunde översätta direkt. Pingviner är ju alltid en höjdare att kolla på.

Det var i stort sätt det vi gjorde på denna vackra ön. Roliga, vackra dagar, men inte så märkvärdiga.

Viktor

IMG_9146 IMG_9172